Ändringsbudget, skärgårdstrafik, näringsrätt, skattegräns och regionkommitten!

(lördagsreflektionen v6)

Lagtinget har formellt vedhuggarlov under februari men det har inte blivit mycket vedhuggning den här veckan.

FNU inledde veckan med att diskutera ändringsbudget. Vi har fått ärendet och ska ha ett betänkande klart tills Lagtinget samlas i mars. Ändringsbudgeten handlar om två saker.

Ena delen handlar om att landskapsregeringen nu ska kapitalisera Axferries vilket är en förberedelse på den kommande affären när Axferries ska köpa fem färjor av landskapet. Det här kommer att bli en bra affär för landskapet kommande åren. På längre sikt har vi saker att hantera när vi ska köpa nya färjor eller när Axferries ska drivas affärsmässigt och effektivt. Jag har fullt förtroende för att vi kommer att hantera detta, men det är inget som går av sig självt. Politiken behöver hantera det här kommande åren.

Den andra delen handlar om ÅHS budget som nu ska delas upp i två delar. Alltså inte mer pengar, utan man delar upp den befintliga budgeten i två. Den nya delen ska innehålla ”vård utanför Åland” vilket är ett moment som är svårt att budgetera. Ingen kan veta på förhand vilken vård som behövs nästa år. Alltså varierar detta ganska stort och i praktiken har det alltså inneburit att ÅHS kan tvingas spara på annan vård – för att den här delen drar iväg över året. Nu blir det åtskilt och det här budgetmomentet tillåts variera upp till 10%. Det är bra.

I FNU hade vi höranden kring detta och vi har ett betänkande på gång.

I veckan har Lagtinget samlats för att diskutera framtidens skärgårdstrafik. Infrastrukturavdelningen gav sin syn på vad som ska göras och media tolkade presentationen som att man ”dammar av kortrutten”. Jag skulle inte säga att man återupptar de kalkylerna och börjar med samma projekt. Nej, det finns inga sådana beslut men tyvärr märker man att Lagtinget är bränt av de senaste årens processer.

Min bedömning av skärgårdstrafiken är att vi politiskt behöver enas om några grundläggande, långsiktiga principer. Man kan inte ändra infrastrukturell inriktning vart femte år. Det är att kasta pengar i sjön och det har Åland inte råd med. Att enas på det sättet är enkelt att säga men svårt att göra. Rent konkret anser jag att följande principer behöver redas ut.

Princip 1 – kapacitet

Det är obestridligt att skärgårdstrafiken kännetecknas av stora skillnader i efterfrågan över året. På sommaren kunde vi ha mångdubblad kapacitet, jämfört med lågsäsongen jan-mars. Hur skapar vi ett flexibelt system där vi kör effektivt en tisdag i februari samtidigt som samma trafiksystem har kapacitet att ta med alla resenärer en fredag i juli.

Infraavdelningens svar på detta är kortare färjpass (max 1 timme) som kan köras flera gånger per dag. Då kan färjan gå hela dagen eller delar av dagen. Att bygga det systemet kräver ganska stora investeringar, men när det är på plats är detta bästa lösningen. Frågan är vad kostar detta att ta fram vs att köra vidare med nuvarande system?

Princip 2 – servicenivå

Den andra principen är vilken servicenivå vi ska ha i skärgårdstrafiken. Vi kan inte ha långsiktig politik som plötsligt kastar ut upphandlingar som indikerar att linjer ska läggas ner eller minskas kraftigt. Skärgårdsbor måste kunna lita på att trafiken går alla dagar enligt långsiktiga principer.

Här har vi alltså några svåra frågor som politiken behöver svara på.

• Vad är minsta acceptabla trafik under lågsäsong?
• Ska alla resenärer alltid komma med under högsäsong?
• Är trafiken främst för skärgårdsbor eller ska också turister/stugägare var med i ekvationen?
• Ska vi ha en grundläggande trafik som kompletteras högsäsong med passagerarbåtstrafik (=inga bilar)?
• Ska trafiken gå till alla öar eller endast de med fast bofast befolkning?
• Räcker det med en (1) fast boende för daglig trafik eller ska det krävas minst fem personer? Minst 10?

I min värld måste man i skärgården kunna ta sig till fasta Åland och hem igen varje dag. Det är en miniminivå som vi alltid måste upprätthålla. Övrigt har jag åsikter om men det är upp till politiken att komma överens.

Man behöver också erkänna att även om boende i skärgården minskar så är efterfrågan i trafiken på samma nivå som den var för 5 år sedan. Antalet resenärer har hållit sig på ungefär samma nivåer. Om vi talar kapacitet borde vi alltså utgå ifrån den faktiska efterfrågan och när dessa resenärer verkligen reser. Huruvida de är boende i skärgården eller ej är sekundärt.

Princip 3 – kostnader för resenärer

Biljetterna har alltid varit upp till diskussion, men ingenstans i världen är det gratis att åka färja. Alltså behöver man acceptera att det kostar något att åka med. Men detta behöver diskuteras.

• Vad ska biljetterna kosta?
• Ska även passagerare betala biljett?
• Hur förmånligt ska skärgårdsbor kunna köpa årskort?

Detta var några exempel på frågor som den här parlamentariska gruppen behöver reda ut.

Sen hur vi får politiker att långsiktigt stå för dessa överenskommelser är en annan fråga. Man såg 2013 att inte ens beslut tagna av ett enigt Lagting höll längre än sex-sju år. Politiker ändrar, verkligheten ändrar men vi behöver enas om långsiktiga principer. Annars fortsätter vi lägga onödiga pengar på ett trafiksystem som inte fungerar optimalt.

Övriga saker jag har gjort i veckan är att vara med på en bred diskussion om näringsrätten. Det är en svår fråga där det kan tolkas som att Högsta domstolen ifrågasätter självstyrelsens kärna. Det tror jag inte är deras mening, men vi behöver arbeta vidare med frågan. Den har stora kopplingar till den pågående revisionen av självstyrelselagen som behöver göras först.

Vi har också haft möte med vår s k skattegränsgrupp. Där pågår ett konkret arbete och jag hoppas vi redan under våren ska presentera lite mer positiva nyheter.

Slutligen har jag förberett mig på kommande möte i Regionkommitten. Det går av stapeln 19-21 februari och eftersom detta är första gången för min del är det ganska mycket att sätta sig in i.